Nej. Ibland. Ibland funkar det inte. Man vill så mycket och blir så besviken när allt man någonsin önskat sig inte slår in. Man känner att hela världen kan ta sig i röven och knulla sig själv. Man vill slänga sig på marken och gråta. Nu när alla får reda på om dom kom in på universitetet eller inte kommer jag ihåg hur jag reagerade. Jag hade så höga förväntningar på att jag skulle komma in- vilket jag också gjorde! Jag hade så höga förhoppningar på att flytta hemifrån, förhoppningar på att Stockholm skulle bli MIN stad. Jag skulle känna mig som hemma och aldrig vilj aåka tillbaka till Charlottenberg. Det var här min dröm sprack. De tre första veckorna bodde jag hos min morbror med kusiner. Det var bra. Det kändes som det ska känna. Jag kände mig hemma. När det jobiga kom, kom det som en chock. Jag fick ett rum hos en tant i Bromma. Jag trodde att nu skulle allt bli bra! Efter att jag gjort iordning mig och rummet kom chokcen. Tanken på att jag skulle vara själv. Bara jag. Jag grät, grät och grät. LÅste in mig i garderoben för att tanten inte skulle höra avv jag grät. Jag var så fruktansvärt ledsen. Vile bara hem. Hem och aldrig komma tillbaka. Grät mig till sömns i säkert en vecka fram. Jag var ensam.
Även fast man tänker på allt det här, att jag inte hade det så himla roligt ändå, så kände jag ett fruktansvärt nederlag när jag bestämde mig för att flytta hem. Jag kände mig så fruktansävrt misslyckad! SKämtar verkligen inte om jag säger att jag var på gränsen till depression. Jag må överdriva mycket, men this is th truth. Nothing but the truth.
Ja, nog om mitt.
Idag har jag jobbat på HM! Jag älskar att jobba på HM. SÅ fruktansvärt roligt :) Det är såhär ett jobb ska kännas!
PUSSS MIn älsklingar.
Allt kommer att lösa sig <3
//Söffi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar